I väntan på den vita katten

Det står ett tält på gräset vid havet. Det är slarvigt paketerat i plast, fäst med silvertejp, som ett tafatt försök att hålla daggen och kylan undan. Det är fem grader på natten och han hämtar värme från en grå, smutsig kofta och jeans, till hälften nerhasade. I tre veckor har han bott i det här tältet. Jag stannar upp och tittar: runt omkring ligger spåren och resterna av dagar och nätter i ett Iglootält där väggarna är så tunna att vi som står utanför när som helst kan halka över den där kanten ner i bråddjupet och landa på den andra sidan.

Rå svamp, ostbågar, fimpar, en kniv. Tre kvällstidningar. Två flaskor Explorer. Kläder på tork i de snart nakna trädkronorna. En fuktig madrass på den blöta klippan. Och en man som till synes sagt upp kontraktet med det trygga och välmående. Men han är vänlig. Varma ögon i ett fårigt ansikte, till hälften täckt av det gråa håret. Han kom hit för att meta, säger han. Det var han och den vita katten. Och en kvinna. Men hon syns inte till. Det är en speciell katt, får jag veta. Dyr, mycket dyr. Katten har silverstråk i pälsen och jag har Baileys här bakom mig, säger han. Jag undrar hur han har det. Det är trots allt inte alldeles vanligt med långtidscampare på offentliga badplatser när hösten just slagit sina obarmhärtiga klor i luft och mark. Det är katten, förstår jag. Den drog. Kanske upptäckte den att världen var mer än att matskål under tak och flugor i fönstret och bad hela den trygga inomhustillvaron att dra åt helvete. Så nu ligger han här och väntar. På den vita katten. På att få återvända till det liv han berättar att han trots allt har: huset, företaget, kvinnan.

På nätterna känns det ibland som att jag ska dö, säger han. Utan min katt kan jag lika gärna gå i sjön. Han har lagt sig med överkroppen utanför tält och plast, blicken sänkt, han snurrar på ett grässtrå och säger att "nu ska vi röka". Och vi röker. Och jag lyssnar till en berättelse som åker bergochdalbana i den bristande logikens märkliga tempel och vi är underjorden, men höstljuset bländar. Snart kommer T med matkassar, kattmat om den behagar komma tillbaka, folköl, tobak, bröd. Som ett chockskadat plockepinn ligger så tältpinnar och dukar omkring. 2 500 kronor kaos. Så mycket kostade det nya tältet som tydligen köptes i går, som öppnades, studerades och sattes ihop till en eländig hög av ingenting.

Och jag frågar: nu är jag här, jag har ingen aning om hur det är med din katt, din firma, din fru, dina problem men låt oss bortse från det och visa lite jävla mänsklighet. Behöver du en ren kudde och filtar och en bok så kommer jag tillbaka.

Mannen i tältet svarar inte.

Sedan - en djup suck: katten kommer tillbaka hit varje kväll. Men när jag ska fånga den så viker den undan. Den har silverstråk i pälsen, sa jag det, förresten?

Och jag sparkar på fimparna i gruset och går tillbaka till ett liv med temepererade sovrum och katter som håller sig på plats.