JL

En gång låg jag på knä i en lägenhet på Polhemsgatan och körde Märklintåg och plastblommorna spred sina blanka blad över väggarna och sju eller åtta kattungar hasade omkring och pep.
Vi hade tittat på Himmel över Berlin och i ett medicinskåp rymdes allt som behövdes för att hålla en trasig människa flytande. Och vid liv.
Nu är han borta, så plötsligt, nu är det bara minnena från den där dagen som kommer tillbaka, som blir verkliga.
Och dikterna, orden.
De är etsade i evigheten.
Jag har läst dem, fått dem lästa för mig, u-p-p-l-ä-s-t-a, kraftfulla, hårdkokta, bestialiska.
Ord från gatan, poesi från de nerpissade sängarna, från den tröstlösa vandringarna en söndag när klockan slutat slå.
Röster från de bakfulla stackarnas land, berättelser från bakgården, historier från den del av världen där människor går nakna till kvaterskiosken för att köpa cigaretter utan att hitta hem igen.
Jag slåss om ett gathörn.
Det också.
En enveten strid med den trubbiga pennan mot det etablerade och det välmående.
En rapport från spritångornas förgiftade andningshål.
Det är någonting med människor som vägrar att leva på halvfart.
I stället: en passionerad tjurrusning rakt in i galenskapen.
Super vi så super vi så inihelvete.
Springer vi så springer vi till vi stupar.
Skriver vi så skriver vi för att slå resten med häpnad.
Vi betalar ett högt pris för att bli apor i våra egna burar.
Det kostar på att underhålla massorna.
Man kan bli 59 år om man har tur och få postuma applåder när man redan är sänkt i jorden.
Då är det försent att ge jante en välriktad spark i det ansträngda skrevet.
När jag blundar ser jag honom sitta på en träningscykel på balkongen, med ett svettband runt pannan och ropa till människorna nedanför:
Jag är jag - vem är ni?
Mitt hjärta är skört, men min hud är hård som pansar.
Och på fiskbensparketten innanför tycker jag mig höra det pipande ljudet från en liten katt.
Det tränger mellan bilmotorernas surrande i rondellen.
Han skrev en gång att det brinner på Polhemsgatan och det gjorde det ju verkligen.
Det var en sanslös och sorglig sak det där.
Och i dag när ingen längre bläddrar i pärmen med texter, klotter, ord så brinner det alltjämt.
Vissa eldar kan ingen släcka.