Det är i det lilla besöksrummet på våning sex som döden får fasta konturer. Jag har bestämt mig för att möta den som den är.

Den ligger fridfullt inlindad i en blåvit filt och en mjuk nalle vakar över den med sina svarta ögon.

Jag står där och darrar och biter mig i läppen, jag tittar i golvet, jag hör prästen med sin vänliga, milda stämma skänka frid och ro över en pojke som aldrig fick chansen.

I all sin litenhet är han påtagligt likt sin syster.

Mannen och kvinnan tar farväl av sin avbild, de lägger armarna om varandra, de faller i gråt.

Jag knyter näven i rockfickan.

Sedan står vi där.

Tysta.

Det gör ont.

Den tränger sig på, den känslomässiga tomheten, den gnager.

Och jag tänker på livet, det som är. Och det som aldrig blev. Hur futtigt det är, allt det andra. Smutstvätten, krigandet i vardagen, kampen om ingenting.

Här på sjukhusets våningsplan sex står vi nu fyra vuxna män och kvinnor med bostadsrätter och hus, bilar, sparkonton, nyplanterade häckar, bilar och fyllda kylskåp.

Allt rasar av oss.

Det går inte att fly längre.

Livets obarmhärtighet ligger som ett fuktigt täcke över tid och rum.

Och vi måste igenom det.