Män i veckan

Vi gick genom staden, passerade butikerna som gjort sitt för dagen och rullat ner, lägenheterna där ensamheten svetsat igen själva meningen med allt sedan länge.

Och kastat bort nyckeln.

Vi mötte en visslande dåre, anade genom de tunna gardinerna hur de andra människorna intog sina positioner för ännu en fredag i soffan, med armarna om varandra, som spöken.

Jag tänkte att världen snurrar. Men står still.

Det var jag och min dotter, vi höll varandra i handen och sög in den svala kvällsluften.

Hon berättade hemlisar och jag lovade att aldrig röja dem.

Jag funderade en stund på vad jag kunde berätta.

Jag höll tyst.

Det har varit männens vecka det här - det kanske alltid är männens veckor - men nu: synnerligen påtagligt.

Hela veckan har varit en långdraget och cyniskt skådespel kring en man som slogs blint mot väderkvarnar och en tidsanda där vi våra egna skitliv känns lite större och bättre och renade från fel och misstag om vi får någon annan att stampa på.

I Sverige i dag sitter människor och skryter om att de aldrig läst en bok.

Sedan tar de plats i folkdomstolens skoningslösa kammare och skjuter från höften.

De vill se den fallna hjälten död, och att Expressen ska hålla i svärdet.

Jag säger inte att det är synd om Håkan Juholt.

Han gjorde fel, han säger att han gjorde fel, vi gör alla fel.

Det är mänskligt.

Politiker är människor. Så även journalister. Och sotare. Och sjuksköterskor. Och fotbollsspelare.

Vi har i vårt tidevarv av ny teknik, innovationer och strävan efter bekvämlighet missat möjligheten att uppfinna folkvalda robotar.

Hjärtlösheten har vi emellertid lyckats framavla, och ta patent på.

Vad det tycks som.

Lundell satt i Babel med sitt vita Hemingway-skägg och gjorde som han alltid gör när kulturjournalister vill tala om Den Nya Romanen.

Han strök sig över det fårade ansiktet, mumlade - och skrattade.

Till och med så ofta att reportern påtalade det till slut.

- Du skrattar mycket.

I Lundellböckernas numera ständigt återkommande tematik (missförstådd och besviken man som konstaterar att Sverige inte är vad det har varit/ett bottenlöst grottande i mysteriet "kvinnor"/motstättningen stad och natur/den ständiga jakten efter något annat. Och vin.) garvas det inte så mycket.

Det är mer ett matande av käftslag på hela samtiden.

En författare måste ösa ur sin egen källa och det är väl ungefär just det som visar sig.

Man tager vad man haver.

Jag inbillar mig att Lundell använder det varma skrattet som skyddsvärn, som motvikt till gubben i böckerna, den alienerade och förödmjukade ensamvargen.

Som veckans tredje man skrev:

"Lyckliga människor har ingenting att berätta."