På den stora gatan i stan blåser löven omkring.
Snart bildar de ett färgat täcke, de samlas i högar, de hämtar värme och tröst hos varandra.
Om två veckor är träden nakna.
Det känns.
Ovanför hustaken flockas kajorna, de flyger utan riktning, nästan som i klungor fast ändå inte, och precis när jag tror att de ska störta in i varandra viker de av.
Elegant.
Och fortsätter.
I gryningen sitter de som svarta stenar i parkens trädkronor, som tålmodigt skakar av sig sommarens och höstens uniform av färg och grönska.
Jag går för mig själv i min egna tankar i en ny dag som aldrig riktigt vill slå ut.
Det är onsdag, sen oktober.
Det känns, det också.
I närbutiken, den enda som har vänligheten att hålla öppet så dags, hamnar jag bakom en man i beige rock, grön halsduk, blanka skor.
Han ser sig inte om när han betalar: en burk Norrlands Guld 3,5, en ask halstabletter.
Det gäller att dölja den man har blivit även om masken redan ramlat av.
Klockan är 07.28.
Jag köper snus och pluggar i lurarna och går med Daugava tillbaka igen.
I väntan på ett regn.
Kajorna svävar som utan kompass och riktning.
Lika vilsna som människorna på jorden.
Bakom pingstkyrkans parkering där de välmående Mercedesägarna brukar rena sitt samvete på söndagarna tar jag trappan upp mot Hattfabriken.
På en bänk står en flaska brännvin, ensam, som ett dystert monument över den tid vi lever i.
Jag tror att vi har en lång och hård vinter att vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar