Buk

"Problemet med att läsa Charles Bukowski är att all annan litteratur blir så förbannat tråkig sen." Sa en vän till mig. Och han har rätt. På sätt och vis. Eller på alla sätt. Som 17-åring på väg i raketfart in i en värld av helgfyllor, tjejer, poesi, rockmusik, drömmar, liv så maratonstuderade jag Buk. Han skrev rått, okonstlat, realistiskt. Bra, förstås. Kvinnor. Postverket. Naket, hårt, brutalt, mördande. Inga förskönande omskrivningar, inga meterlånga metaforer från paradiset. Inte Tranströmmer. Bara livet. Som det är. Och var. Hon stank av alkohol, cigaretter och sperma från 200 män. Jag kan aldrig förlåta mig själv att jag kom. Ungefär så skrev han, vill jag minnas, just den där signifikativa raden har fastnat, hängt med, som ett osminkat släptåg i det riktiga livets skoningslösa galopprace. Öl och travtävlingar. Det är intelligenta teman uppfiskade från den gyttjefulla amerikanska rännstenen. Det tyskfödda geniet blev 73, om jag minns rätt, över 70 hur som helst. han målade med svart, grov färg över Los Angeles och fick de skitiga bakgatorna att lukta genom pärmarna. Som att släppa det moraliska och etiska västvärldenraster vi alla bär omkring på och som hindrar oss från att berätta hur det egentligen ligger till. Bukowski. Så stor i all sin kantstötta, marginaliserade litenhet. Kuk. Kuk. Kuk.