Man kan ta avsked på många sätt. Slita sönder banden som håller ihop, försvinna, säga som det är eller stryka längs väggen och springa när ingen ser. Så där bara. Borta. Inte fysiskt, kanske, men borta. Man kan gå ut och aldrig komma hem. Man kan råna banken och flyga till Brasilien.
Och man kan få en sista föreställning i en svart kista.
Ligga där och ta emot, kanske vara på väg rakt in i den andra dimensionen, stanna upp och se på. Varje gång jag slår mig ner i den där kyrkbänken för att säga farväl så slår det mig: hur blir det dagen jag själv ligger där död och tömd och locket slår igen? Vilka sånger, dikter, ord, tårar ska föra mig rakt i famnen på de goda änglarna? Vem gråter över mig?
Begravningar tenderar lätt att bli känsloorkaner, ett komprimerat sökande efter gemenskap och goda upplevelser i dåtid, privata minnesskärvor, allt det där. Vi söker samband, samhörighet, tröst. Vi sjunger Var inte rädd och vi snyftar kollektivt i våra mörka kostymer.
Kanske var det Uggla som en gång släppte en platta med titeln "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?".
Och det kan man ju verkligen fråga sig.
I dag var det stillsamt och värdigt. I stora drag. Jag har ju så evinnerligt svårt för kyrkans högtravande, präktiga och fördömande ritualer, så är det, men kyrkorummet är ljust och vackert.
Det är en plats för avsked, no doubt.
Och i dag tryckte det över bröstet, inte bara för att skalet av en människa jag tyckte mycket om pustade ut i den där svarta kistan. Utan också för att världen, den stora och den lilla, förlorade färg och lyskraft när ljuset brann ut.
Kanske flämtar lågorna fortfarande i den bistra novembernatten.
Jo.
När jag blundar ser jag att det brinner på Polhemsgatan. Nu. Och i evighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar