Hommage till TF

Den stora skandalen bar svart och rött, var barfota och skakade om den svenska vardagsrumsidyllens grundvalar. Som en osnuten installation från konstfack rakt in musikbranschens mest konservativa bastion: Melodifestivalen. Thorsten Flinck stoppade in allt det där som den stora musiktävlingen vanligtvis inte handlar om. Svärta, passion, punk, äkthet. Det var alldeles uppriktigt det bästa och viktigaste schlagernummer jag sett. Någonsin. Men jag insåg och inser att rikets mest begåvade tokstolle till slut skulle bli too much för husvagnscamparna med sin tyskimporterade burköl och fruktsodagroggar.

Jag var annars rätt tilltalad av tanken på och metoden att trycka in rätt man i fel sammanhang och blunda och hoppas och se vad som händer.

I tio år, minst, har jag på olika sätt slagit följe med Thorsten Flinck. Jag har sett honom på film, på teaterscenen, med band och en slips runt pannan, hört honom bekräfta sin himmelsvida kärlek till Björn Afzelius och hört honom recitera Strindberg. Och jag har intervjuat honom. Han ringde mig två timmar efter utsatt tid, sa att om han sluddrade berodde på att han fått morfin hos tandläkaren och berättade sedan hur han varit bofast i Mariahissen innan han bestämde sig för att spela in det suveräna albumet Vildvuxna rosor.

Sådant glömmer man inte.

Alllt annat glömmer man.

Som vem som kan fyra i fjol.

Texten till vilken-jävla-schlager-som-helst.

Vad man åt till lunch förra tisdagen.

Vem som gjorde vad och när.

Men inte Thorsten.

Aldrig.

Sverige behöver människor som vågar prata om kärlek, som vågar ta ställning, som vågar visa sig svaga och sårbara och sköra, som representerar de mjuka värdena, som går barfota och som inte skäms ett dugg för att knyta näven och gå med sträckt rygg till tonerna av Medan bomberna faller.

Ibland känns det som att det här landet pestsmittats av framgångsideal som finurligt sopar undan allt det som hamnat utanför ramen.

Då finns han där som en nyttig påminnelse om att livet inte alltid är en solariebränd innerstadshy med besparingar, bostadsrätter, shoppingresor till New York och fulla matkassar när det är fyra dagar till lön.

En livets krokiga pil avfyrad med skakig hand in i chipsskålarna och den oförstörda tvåsamhetsidyllen.

Att han sedan bjöd på en Thorstenkram (tydligen med tillhörande hand på ung rumpa) kan man ju förstås tycka vara plumpt och ogenomtänkt.

Själv känner jag mig ungefär lika upprörd som efter ett Lotta Engberg-sexskämt om Måns Zelmerlöw. Alltså inte alls. Alltså oberörd. Men fascinerad. Över uppståndelsen. Emellanåt är Sverige en krökt och högmoralistisk skitnation, där befolkningen fastnat i en fuktig och ständigt pågående 69:a med kvällspressens allra löpsedelskåtaste vikarier.

Tur att då finns någon som faktiskt reser sig igen.