Stormarna hinner inte lägga sig, förrän nya vilda, vindar störtdyker mot rutor och tak. Riv ner några takpannor och du har gjort dig ett namn: Dagmar, Gudrun, Emil, Per.

Känslan är att höstens svartaste nätter klonat sig och adopterat den årstid då man ska pulsa fram i snön. Det blev alltså en grön jul, såtillvida att gräsmattorna var gröna och leriga. Grön och fridfull och med barn som kom och gick och som drunknade bakom det till synes gränslösa konsumtionssamhällets spår och rester. Men jag ska inte svära mig fri, jag är en del av det, med få få undantag är vi det alla, det ska fan mycket till för att gå i opposition i december. 2011 var ett förbannat skitår i många avseenden, men jag lärde mig åtminstone att sänka garden, att säga nej ibland, att inte alltid klättre vidare, skrika högst eller hamna först i kön. Ett år utan Det-Stora-Projektet. Och ett år när livets förgänglighet smärtsamt påminde mig om vad som väntar oss alla. Och inte bara en gång. Döden fick jobba hårt i fjol, den djäveln.

Men jag håller hårt om de ljusa stunderna: människorna som håller kärleken vid liv, som utmanar och som i likgiltighetens tidevarv tror på något, de som vägrar kapitulera för det enkla - jag mötte några av dem 2011.

Nu är det januari, tidig morgon, molnen som i natt täckte månen har dragit förbi. Vi satt i en bil på väg österut och talade om något viktigt. Om upprättelse, sanning, människosyn, om det samhälle vi lever i. Att vi kanske alla nöjer oss med halvkvävda sagor om vi bara har rätt man att offra. Om bara den som stryker med har tilräckligt skitiga kläder och tillräckligt dålig tandhygien.

Nåväl: nog finner jag det en smula märkligt att vi i bostadskrisens Sverige faktiskt river lägenhetshus. I dag ska alla trängas på samma yta, i samma stad, i samma bransch, på samma krogar, runt samma bord och kvar bakom sig lämnas folkhemmets övergivna trerummare i stenhögar och ruiner. Raserade hem, tvångsförflyttning, sorg och tårar bland alla dem som skapade sina hem på landets bakgårdar, gjorde misstaget att trivas och därför blev utan biljett när det stora framgångståget mot den stora staden dånade fram i expresshastighet.

Snart slår grävskoporna sina obarmhärtiga klor i liv och minnen.

Vi bygger, glömmer och river med intervaller på 50-60 år och har samtidigt 200 människor bara i det här länet som enligt statistiken saknar fast adress och tak över huvudet.

Det är en märkligt tid vi lever i.

Tur då att First Aid Kit sjunger så sagolikt vackert denna morgon.